”Lars Valinger kan i förstone påminna om Robert Morris, hans slitsade filtar från mitten av 60-talet. Men Lars Valingers skulptur - det svarta perfekt skurna industrigummit till trots - låter sig svårligen inlemmas i en minimalistisk estetik. I Valingers tredimensionella tecken aktiveras en dialektisk princip som klyver det lagbundna och föder fram dess inneboende motsats. En böljande organisk rörelse. Det är en på samma gång sträng och lekfull utställning. Omöjlig att göra rättvisa genom fotografier, svår att skriva om eftersom dess sensualism är mera språkfilosofisk om detta låter sig sägas. Vad jag menar är att frånvaron av exakthet och frånvaron av alla personliga och litterära referenser ställer kritikern mot väggen. Från vilket håll närnia sig ett konstverk som sopat igen alla spår och som självt säger allt som behöver sägas? Det enda "svar" som jag slutligen litar på kommer från min egen kropp. På något egendomligt sätt börjar den uppföra sig som skulpturerna. Först genomfars den av våldsamma inre konvulsioner. Sedan lättar den och stiger till väders. Vad är en människa annat än en uppsättning språkliga tecken?”
 
Jan Håfström DN 97-12-12
  
  ”Lars Valinger ställer ut svarta skulpturer av grafisk karaktär och använder sig av små gester. Formernas uttryck är tecknets, i en pendling mellan hieroglyf och diagram. De intar väggarna på ett mindre självklart sätt, bland annat genom att de ofta placerats nära hörn, och framstår som parenteser snarare än absoluta påståenden. Det jag först tror är metall och sedan trä, visar sig vara gummi. Trots materialets böjliga förmåga ger varje rundning, varje båge och varje vridning ett maximerat intryck, som om formen hotade spränga sig själv i överansträngning. Det hade varit lockande att kategorisera hans arbete såsom minimalistiskt, om det inte vore för denna materialbehandling.”
 
Ann-Charlotte Glasberg GT 99-04-26
  
 ”Parallellt - visar Ars Nova också tio väggbaserade skulpturer i svart gummi av Lars Valinger, le flesta variationer på ett och samma tillvägagångssätt. Med ett eller två snitt har den långsmala gummibiten delats och delarna har vikts upp mot väggen eller ut i rummet och armerats så att den svaga vridningen bevarats utan att materialets mjuka karaktär förändrats. Skulpturerna har samma pregnans som grafiska tecken (eller Musse Piggs öron),- men har samtidigt en annan skala inom sig. Valinger har gått Konstakadernins påbyggnadskurs i Väg- och brobyggnadskonst och man kan lätt föreställa sig de här bitarna som eleganta byggen i ett utsträckt landskap. - De här skulpturerna är nog vad de ser ut att vara, snarare än variationer på ett ändligt tema än upprepningar av ett outtömligt ämne.
 
Christina Palmring GP -95-11-11
  
 Hallandsposten

Galleri Birgersson, Halmstad

Lars Valinger finner ofta sitt uttryck i udda material. Han gör det med gester som är både precisa och sökande. Inget är för mycket. På Galleri Birgersson kan vi nu möta hans verk.
Konstnären gästade galleriet senast 1998 och då med verk i armerat gummi. Breda remsor av materialet formerar sig som skulpterad kalligrafi mot väggen aven denna gång. Både stramt och böjbart med visst motstånd, bildas det raka linjer och mjukt böjda former. De tvekar inte i sitt tilltal helt utan maner
I serien "Track & Field" återkommer den lite granulerade allvädersbeläggningen mot papper eller med gummi. Spår av verksamhet fångas upp i materialet, strukturer som bildats efter kroppar i rörelse. Serien innehåller även en rad små målningar på akrylglas, "We talk". Här är färgen är pålagd från bildens baksida i små uppborrade fördjupningar. Resultatet blir en högst spontan bild där en tredje dimension verkar i glasets tjockhet. Det är kittlande och försynt.
I papier maché hänger en grupp växande, knaggligt trevande objekt under titeln "A Morph". Det är märkligt hur man kan ana, men ändå inte få tag i någon igenkännbar form.
Just detta kittlande mellanrum är något jag tycker återkommer i Lars Valingers verk. Känslan for det kinetiska, för rörelsen finns närvarande med olika tilltal. I "Hopp, hopp, flopp", formar aluminiumprofiler med allvädersbeläggning" den tänkta bågen vid tre typer av hopp. Kroppens färd i luften materialiseras. Det är också en spänstig utställning, funktionell i sitt letande efter spår av rörelse. Jan Håfström har en gång kommenterat Lars Valingers verk genom att påpeka hur betraktarens kropp på något underligt sätt börjar uppföra sig som skulpturerna.
Ja, nu finns chans att prova detta.

Ingrid Larsson
kultur@hallandsposten.se